Orff-metoden, eller Orff-Schulwerk, som den kallas internationellt, är en musikpedagogisk metod uppfunnen och utvecklad av den tyske tonsättaren Carl Orff (1895-1982). Han började 1924 arbeta vid Güntherskolan i München med att där leda musikundervisningen av skolans studenter som genomgick en yrkesutbildning till gymnastik- eller danslärare, och det var för och i denna undervisning som Orff-Schulwerk föddes. Det var naturligt med tanke på skolans art att metoden skulle utgå från det rytmiska elementet i musik och därför kom slagverket att utgöra grunden i det använda instrumentariet. Slaginstrumenten som används är förutom t.ex. trummor, träblock, cymbaler, och bjällror inte minst de för metoden speciellt framtagna xylofonerna, metallofonerna och klockspelen. Slagverket kompletteras av ett strängbasinstrument (ofta violoncell, gamba eller det specialkonstruerade instrumentet bordun), gitarr eller luta, samt blockflöjter. Tillsammans med instrumentspelet blev tal och sång av central betydelse sedan metoden efter en tid kom att tillämpas i undervisning av barn. Då kom metoden också att breddas till att även vara en rytmik- och danspedagogisk metod, detta främst genom musikern och dansaren Gunild Keetman som på 1920-talet var en av Orffs studenter vid Güntherskolan.

Orff-metoden syftar till att ge en grundlig allmänmusikalisk bildning och vara en praktisk musiklära där förutom spel och sång även rytmik, improvisation och komposition är tre viktiga beståndsdelar. Gehörsmusicerande är lika viktigt som spel och sång efter noter. Metoden präglas också i hög grad av Orffs intresse för musikdramatik som allkonstverk där ord, ton, rytm och rörelse blir ett. Besök gärna www.orff.de för att läsa mer om Carl Orff och hans musikpedagogik.